Det är som sagt en sjukt konstig känsla jag har i mig nu. Vi har liksom sagt hej då till varandra, de flyttar till Oslo på tisdag. Vi har ingen aning om när vi kommer ses igen. Vi tre har ju varit oslagbara hela våren och sommaren. Nu blir jag ensam kvar här (ja jag vet att jag har andra vänner och familjen och att jag har Österrike att se fram emot i december). Men ändå.. Det är en vemodig känsla. Jag önskar de all lycka till och är sjukt avis på de, samtidigt vill jag typ låsa in de här hemma och önska att de aldrig skulle åka. Men, Oslo är bara fyra timmar bort och helt möjligt att ta sig till när som helst man vill. Och jag kommer att åka dit, de ska bara få stadga sig lite där först.
Tycker om de sjukt mycket och jag kommer sakna de! Det var som sagt konstigt att säga hej då.
Vi kom på den fantastiska idén att skriva ett brev om oss själva och allt vi gjort till oss själva som vi ska läsa om typ ett år. Sjukt kul. Allt kommer bli bra!
