Jag har kommit fram till att jag har en långvarig dipp i mitt humör och i min hemlängtan. Jag har längtat hem till min familj (mest av allt saknar jag nog faktiskt min bror) och övriga Katrineholm ett bra tag nu, som jag skrivit massa om innan, men så fort jag gör något roligt eller bara inte ligger/sitter/står här hemma och tänker efter saknar jag inget av det. Det är liksom inte i den graden att jag gråter mig till sömns utan mer någon typ av rastlöshetskänsla. Konstigt.
Men! Om mindre än två veckor kommer Zana och Emelie hit! 💕
Och om mindre än tre veckor kommer mamma och pappa ner igen och då åker jag med dom hem efter den helgen som ska spenderas genom att titta på golf här nere! Wiie! Hur glad är jag över allt detta? Superglad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar