Jag och min familj ska gå på konsert i Katrineholm. Det är massor med folk där och vi går som i en karavan uppför Hantverkarebacken bredvid Gröna Kulle. Där i karavanen är det ett gäng killar som beter sig illa och är högljudda. I det elaka killgänget träffar jag två gamla klasskompisar från låg- och mellanstadiet, de var kusiner med varandra både då och i drömmen. Men, de är snälla mot mig när jag pratar med de.
Plötsligt är jag på Sultans i centrum och ska få tag på en annan gammal kompis jag hade på låg-, mellan- och högstadiet. Jag har inte min mobil med mig så jag lånar min brors. Den vägrar hon svara på men jag hör henne i bakgrunden tillsammans med sin mamma.
Kommer iallafall fram till platsen där konserten ska vara, det är på torget med utblick mot norr i Katrineholm, och jag sitter nu i rullstol. Det är massa folk överallt och jag pratar med en annan tjej som också sitter i rullstol.
Plötsligt hör vi ett skott och ett gällt skrik som kommer från området vid stationen.
Jag springer (nej, inte rullstolsburen längre) in på restaurang där min familj, plus en annan gammal kompis som jag inte heller umgås med längre, är och beställer mat. Jag berättar om skottet och alla blir upprörda. Minns där också att en som jobbade i kassan på restaurangen gick i Augusts klass på låg- och mellanstadiet.
Plötsligt rullar ett stort vitt ånglok med vagnar in med massa människor på, något liknande en gammal cirkus.
Alla utanför restaurangen försöker gömma sig och sätter sig ner under bord.
Vi sätter oss längst in i ett hörn på restaurangen och jag är skiträdd. Jag minns att jag kramade mammas arm riktigt hårt och krampblundade.
Det kliver av soldater ur tåget med läskiga ansiktsmasker, de manar alla att arbeta (sopa på gatan) och tar deras pengar.
Än har soldaterna inte kommit in till oss. Jag säger till mamma som jag håller hårt om armen att vi ska vara så tysta som möjligt men hon säger att vi nog ändå inte kommer komma undan. Och där ringer tack och lov väckarklockan..
Usch. Konstigt att alla dessa människor kom in i mina tankar. Man undrar ju varför!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar