151103.

Det är inte ofta jag blir provocerad över någonting jag läser i tidningar. Idag blev jag det av en artikel i Expressen där författaren kallar sig själv projektledare, mamma och jämställdhetsaktivist. Rubriken är "Pappor behöver inte ett fars dag-grattis".

I artikeln punktar hon upp 9 anledningar till varför pappor (däribland min) inte ska då fira fars dag.

Mina 9 svar:

1. Författaren påpekar att pappor knappt tar ut 25% av föräldrardagarna.. Jag, som själv vill kalla mig individualist, menar att detta är en högst individuell fråga som ska bestämmas mellan mamman och pappan i en familj. Mamman har, rent psykologiskt och även fysiskt, ett annat band med barnet de första levnadsmånaderna, upp mot ett år. Jag kan tänka mig att mamman har svårare att bryta bandet med spädbarnet än vad pappan har då det finns en biologisk/psykologisk skillnad här. Det som heller inte framgår här är om det är pappan som valt att distansera sig eller om det i själva verket är mamman som valt att själv få vara hemma med barnet mer än pappan!?

2. Författaren menar att det endast är 12% av familjerna i Sverige som delar föräldrardagarna jämställt under barnets två första levnadsår.. Hänvisar mitt svar till punkt 1

3. Författaren menar att 80% av allt obetalt hushållsarbete görs av mamman medan "pappan lutar sig tillbaka". Jag menar här att det fanemej är kvinnans ansvar att säga ifrån och mana på pappan att bannemej göra något hushållsarbete också. Ge och ta. Bara för att man är kvinna betyder det inte att man inte ska höja sin röst. Männen är förmodligen mer obrytt lagda och ser inte det vi kvinnor ser. Ge dem en spark i arslet så ska det nog hända ett och annat. Vet av egna erfarenheter hemifrån att mamma fått mana på pappa flera gånger - men det betyder inte att han inte gjort nåt (det kanske bara tagit lite längre tid!)

4. Författaren refererar till studier som fackliga organisationer gjort som påvisar att män arbetar mer än kvinnor under småbarnsåren och att kvinnor också går ner i arbetstid för att livspusslet ska gå ihop...

Återigen vill jag hänvisa till svaret på punkt 1. Dessutom undrar jag om dessa studier som gjorts har undersökt om kvinnorna känner att de mår sämre över detta och om de är tvingade eller om de återigen har valt det själva? (Jag är själv inte mamma så jag kan naturligtvis inte tala av egna erfarenheter, vill bara lyfta frågan).

5. Författaren menar att 70% av vab-dagarna tas ut av kvinnan.

Jag menar först och främst att vi kvinnor, även detta biologiskt, är det mer vårdnadstagande könet och då kanske det faller sig mer naturligt att "vilja vara hemma". Det är väl naturligtvis oerhört skamfullt att skriva att man inte vill vara hemma med sitt eget barn. Men det handlar om prioriteringar i livet och passar det individerna i familjen bäst att mamman är hemma så behöver inte en stor diskussion uppstå. Det är återigen upp till mamman och pappan att själva välja vem som ska vaba och vem som ska åka till arbetet de dagar frågan kommer upp.

6. Författaren skriver att män får betydligt bättre pension än kvinnan då hennes roll på arbetsmarknaden i stort sett försvinner(?) när hon får barn - vilket leder till att kvinnan blir beroende av mannen även fast hon skulle önska honom att dra dit pepparns växer.

För fan känner jag. Jag som kvinna, är uppfostrad (i den här meningen mestadels av min pappa!) att visa framfötterna, ta för mig och kämpa för det jag vill. Bara för att man är kvinna får man inte se sig som ett offer och som det svaga könet. Det har jag aldrig gjort och kommer heller aldrig göra. Det går inte att få något serverat på silverfat oavsett om du är kvinna eller man! Jag har lärt mig att göra min röst hörd (för min del politiskt) för att få igenom min egen vilja. 

Jag förstår att man som kvinna är utanför arbetsmarknaden några månader/år i graviditet/barnafödsel/barnuppfostran men det är någonting som är mellan två personer och vi är biologiskt byggda sä att det är kvinnan som står för det mesta när det gäller att producera barn. Se det som en gåva istället för att vända allt till något positivt. Argumentera också med din chef eller arbetsgivare om att barnafödande är naturligt och du inte vill bli särbehandlad under den tiden!

7. Författaren påstår att kvinnor i större utsträckning är mer utsatta för stress och utmattning med mera.

Ändra din livsstil! Som jag skrev tidigare - sätt press på din man att hjälpa till. Välj bort saker som man inte MÅSTE göra. Lägg barnet i pappans famn en vanlig tisdagskväll och gå ut och käka med dina vänner. Jag garanterar att pappan tar det ansvaret om han får det! Kanske är det så att kvinnor/mammor tar för mycket av ansvaret av papporna i tron om att de själva kan fixa det mycket bättre? 

8. Författaren skriver att en svensk undersökning, gjord på 6 000 barn i åldrarna 8-14 år, visar att 40,9 procent helst av allt vill prata med mamma när de är ledsna. En fjärdedel vill prata med en vän, en tiondel väljer att prata med någon annan och ytterligare en tiondel väljer att inte prata med någon alls. Först efter dessa alternativ väljer barnet att prata med sin pappa.

Jag som tjej håller helt med om att jag helst pratar med mamma om jag varit ledsen. Av den enkla anledningen att det jag oftast varit ledsen över i åldern 8-14 handlar om "tjejgrejer" vilket jag självklart har relaterat till min mamma och trott att hon har de bästa svaren. Vilket kan vara dumt tänkt av mig - pappa hade kanske haft klockrena svar! När jag däremot var yngre än 8 tror jag inte det hade någon som helst betydelse om det var mamma eller pappa som tröstade mig om jag var ledsen!

Dessutom kommer den biologiska vårdnadsfrågan in här igen. Kvinnor har, psykiskt, en mer omhändertagande natur än mannen!

9. Författaren påstår att mamman är projektledare i hemmet, den som har koll på alla tider, fixar saker till barnen osv.

Wow! Ballt att kvinnan kan styra någonstans - hon som är så underställd mannen? Och det går naturligtvis inte att dra alla gånger och alla män över en och samma kant!

Jag måste lyfta att min pappa alltid hade stenkoll på när vi hade tandläkarbesök jag och min bror. Det var liksom hans uppgift. Dessutom var han oftast också länken mellan hemmet och skolan samt drog alla jobbigare samtal till vänner eller liknande!

Jag vill bara understryka att JAG har många goda anledningar till att fira FARS DAG på söndag! Utan min pappa hade jag inte varit den jag är idag och det är jag enormt enormt tacksam över. Likaså har jag många goda anledningar till att fira mors dag i vår!

Kan vi inte bara acceptera varandras olikheter och hjälpa varandra istället för att stjälpa?