Ska sova hos Ida inatt och hade glömt min laddare hemma. (katastrof)! Tack och lov bor mamma och pappa ganska nära så jag gick dit.. Förutom att det var ganska mörkt, mycket skog och skumt så fanns där en känsla av när man var sisådär i de absolut tidigaste tonåren. Allt var så spännande, man längtade efter att bli vuxen och man gjorde saker man egentligen var för blyg för att göra.
Jag är 23 år gammal och alldeles för "nöjd med mig själv" för att uppleva de där spännande sakerna, de knäppa busen och så vidare. Jag lullar runt och känner inget större behov för någonting än just det jag i nuläget har. Jag drömmer inte ens om att min drömprins ska komma galopperande på sin vita springare och kyssa mig passionerat.
Mitt liv är helt enkelt medelmåttigt, lagom.
Jag är alldeles för feg för att ta ett initiativ för att fixa en kille, har inte det där macho i mig för att flytta hejvilt till en ny stad eller börja spela någon ny sport jag länge tyckt varit skitroligt.
Jag trivs bäst hemma, eller hos mamma och pappa och jag tittar mest på samma teveprogram samtidigt som det svider lite i hjärtat eftersom jag missat nästan alla avsnitt av "Sommar med Ernst" i sommar.
Mina vänner är oslagbara men dessvärre inte speciellt attraktiva och några som kan skapa det där pirret i magen.
Jag behöver allt för att bli mer framåt för att våga - och vinna.
Go anna! Tror på dig! pussss filippa
SvaraRadera