För första gången i mitt liv har jag stött på prestationsångesten. Fan vad det gnager. Nu förstår jag alla klasskompisar jag haft under åren som haft ångest inför diverse prov, vilket jag tyckte var nonsens. Jag förstår er nu som sagt!
Usch, en ständig oro i kroppen är inte kul att går runt med. Det känns åt helvete allting och många gånger per dag känns det som om jag ska skita i allting, vill bara få allt överstökat, dra täcket över huvudet och gå vidare.
Även fast jag var och sprang på gymmet för känns det inte okej idag, imorgon ska jag dit direkt när jag slutar och nöta, ett par timmar minst.
Har aldrig förr känt såhär. Tvivlet väger tyngst.
Vill tacka alla er som peppar mig och tror på mig, det värmer otroligt mycket. Önskar bara jag själv kunde tro på mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar